^ Brottsoffermyndigheten, Rikskvinnocentrum & Uppsala universitet, Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i jämställda Sverige – en omfångsberäkning.
^ [a b] Gerda Christenson, Christina Nilsson & Amin Wikman, feministiskt självförsvar – en metodhandbok från Kvinnofronten.
^ Petra Östergren, Slå tillbaka! – handbok i självförsvar för kvinnor.
Nödvärnsexcess, bestämmelsen finns i svensk rätt i Brottsbalken 24 kap 6§. Paragrafen hänvisar både till polislagens paragraf 10 Befogenhet att bruka våld samt nöd och nödvärn, och våld som är “lagligt reglerat” och brukas av staten för att exempelvis freda lydnadsförhållanden i ofredstid. (Kväva myteri etc.)
Paragrafen säger att den som tillämpar våld med hänvisning till ovan, skall ändå vara fri från ansvar, om omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig. Detta torde vara centralt i paragrafen, då personen som åberopar excess, skall vara utsatt för ett angrepp av en sådan karaktär att det objektivt sett hade varit svårt att avväga det våld som man fredat sig med.

VÅLD MOT KVINNOR

Värsta sortens diskriminering

Diskrimineringen av kvinnor och flickor antar sin mest avskyvärda skepnad i form av våld, och beskrivs ofta som den största människorättsskandalen i vår tid!

Våld mot kvinnor förekommer i många olika former; misshandel, psykiskt våld, könsstympning, våldtäkt och andra sexuella övergrepp är några exempel på våldsbrott som särskilt drabbar kvinnor och som hindrar arbetet för ett jämställt samhälle.

Synen på våld mot kvinnor har ändrats sedan kvinnokonventionens tillkomst 1979. Kvinnokonventionen innehåller ingen artikel eller uttrycklig hänvisning till problemet med könsbaserat våld, men både kvinnokommissionen och kvinnokommittén har gjort klart att det allmänna förbudet mot könsdiskriminering även ska anses omfatta våld mot kvinnor.

I Nairobi-strategierna från världskvinnokonferensen 1985 erkändes våld mot kvinnor som ett hinder för att uppnå jämlikhet, utveckling och fred. Fyra år senare uppmanade kvinnokommittén konventionsstaterna att ta med information om könsbaserat våld i sina rapporter. Detta underströks ytterligare 1992 genom kommitténs allmänna rekommendation nr. 19, där det sägs att våld mot kvinnor är könsdiskriminering och att alla stater måste agera för att eliminera våldet och därigenom säkra konventionens genomförande.

År 1993 antogs deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor av FN:s generalförsamling. Deklarationen definierar våld mot kvinnor och ställer upp riktlinjer för det ansvar som åligger medlemsstaterna såväl som FN.

Från svenskt håll gjorde den före detta EU-kommissionären Anita Gradin en ovärderlig insats när hon såg till att frågan om våld mot kvinnor och trafficking togs upp som ett allvarligt och insatskrävande problem inom EU. [1]

Våld mot kvinnor utgör också ett av de 12 kritiska områden definierade av världskvinnokonferensen i Beijing 1995. Där slogs fast att våld mot kvinnor är en manifestation av historiskt ojämlika maktförhållanden mellan kvinnor och män, vilket lett till dominans över och diskriminering av kvinnor. [2]

Särskild rapportör om våld mot kvinnor

Det fortsatta könsbaserade våldet ledde 1994 till inrättandet av en särskild rapportör om våld mot kvinnor. Rapportören har till uppgift att söka information, inte bara från regeringar, utan också från icke-statliga organisationer, för att sedan komma med rekommendationer till åtgärder för att bekämpa våld mot kvinnor. [3]

Våld i hemmet

De våldsamheter som utspelas i hemmiljön finns i många olika former och drabbar alla åldrar – småflickor som äldre damer. Den som är mest utsatt är dock i de flesta fall hustrun. Våld i hemmet består inte enbart av misshandel och våldtäkt inom äktenskapet, utan innefattar också många traditionella seder, exempelvis medveten undernäring av flickebarn, barnäktenskap och kontroll av att mödomshinnan är intakt. Våld i hemmet innefattar också psykiskt våld, bland annat i form av sträng övervakning och inskränkning av rörelsefriheten. [4]

Det är först på senare år som stater har börjat agera för att förhindra våld i hemmet, tidigare ansågs att allt som skedde inom hemmets fyra väggar var av privat slag, och ingrepp gjordes enbart om problemet blev publikt eller störde andra människor.

Numer anser man att staten kan hållas ansvarig även för brott mot de mänskliga rättigheterna som begås inom familjen. Varje stat måste göra allt i sin förmåga för att förhindra och straffa våldsbrott i den privata sfären. [5]

Kvinnor med funktionshinder

Kvinnor och flickor med funktionshinder har ofta ett beroendeförhållande till andra människor som gör att de lever under särskilt stor risk att utsättas för olika former av våld och förtryck. Mer kunskap, utbildning av olika personalgrupper och andra särskilda åtgärder behövs för att hjälpa våldsoffren och få slut på våldet. [6]

Våld i hederns namn

Hedersrelaterat våld förekommer mest mot kvinnor. Kvinnor har inte valfrihet i alla länder och kulturer att välja partner och när de ska gifta sig , flytta ihop med någon eller skaffa barn. De löper då stor risk att utsättas för hedersvåld. Det är viktigt för familjen att kvinnan behåller familjens heder genom att vara oskuld vid giftermål. Om familjens heder riskerar att hotas så kan kvinnan utsättas för våld , isolering, eller hedersmord.
Hedersrelaterat våld är en extrem form av våld mot kvinnor som främst drabbar flickor och kvinnor med invandrarbakgrund. Detta våldsbrott innebär att män, ofta kollektivt, försöker kontrollera och bestraffa kvinnor som vill frigöra sig och som vågar bestämma över sin sexualitet och sin kropp.
Hedersrelaterat våld kan beskrivas som resultatet av en krock mellan en modern och en traditionell kultur, eller mellan jämställda och patriarkala värderingar. [7]

Under åren 2001-2003 utsattes 1500 flickor och kvinnor i Sverige för hedersrelaterat våld. Idag riskerar 1000-1500 att drabbas av våld som är relaterat till familjens heder. Tio procent av dessa är hotade till livet. [8]

FN:s generalförsamling antog 2001 en resolution om avskaffande av brott mot kvinnor i hederns namn. Resolutionen slår fast att det är statens ansvar att förhindra och utreda dessa brott, samt att underlåtenhet att skydda offren utgör en kränkning av de mänskliga rättigheterna. [9]

Finns det en orsak till våld mot kvinnor?

I den pågående diskussionen om varför detta våld överhuvudtaget existerar, är jämlikhet och acceptansen av den manliga dominansen återkommande ämnen.
Det är viktigt att notera att allt våld mot kvinnor är rått och oförutsägbart, vare sig det äger rum i hemmiljön, på jobbet eller ute i samhället, och det finns inte några sociala orsaker till att det sker. Det enda sättet att bekämpa våldet är att i grunden förändra människors fördomar och attityder.

Tyvärr finns det många stater som inte anser att det är statens ansvar att förhindra våld mot kvinnor. Denna förödande passivitet kan kanske sägas vara en av de största orsakerna till att detta våld förekommer!

Våldets konsekvenser

Det är svårt att föra statistik över våld mot kvinnor, eftersom det i många fall begås i det tysta, och ofta förknippas med skam och skräck av kvinnan i fråga.

En uppenbar konsekvens av våld mot kvinnor är just rädsla, vilket i sin tur ofta leder till att kvinnans självständighet inskränks och binder henne till hemmet i allt större utsträckning.

En annan uppenbar konsekvens är hälsoproblem. Förutom fysiska skador drabbas utsatta kvinnor ofta av depressioner och personlighetsförändringar.[10]

Nästan varannan kvinna i Sverige, 46 procent, har efter sin 15-årsdag utsatts för våld av någon man. 56 procent har trakasserats sexuellt, och nästan var fjärde kvinna i åldersgruppen 18-24 år utsattes för våld under år 2001. [11]

Kvinnovåld mot män tystas ner

Publicerad 2004-11-03 10:37
Att kvinnor misshandlar män i hemmet är en förbjuden tanke bland politiker och forskare. När studenterna Heidi Wasén och Camilla Palmberg ville fördjupa sig i ämnet möttes de av motstånd, oförståelse och tystnad. De män som blir misshandlade av kvinnor blir ofta inte trodda. Det behöver inte vara ren fysisk misshandel utan även psykisk misshandel. Männen blir inte tagna på allvar och de lider i tysthet.

Våld i hemmet
“Slagen dam” är en undersökning från 2001 om mäns våld mot kvinnor. Enligt denna har totalt var tionde kvinna blivit utsatt för våld av sin nuvarande make eller sambo. Hälften av dessa har blivit utsatta för våld under det senaste året.
Nästan var tredje kvinna som tidigare varit gift eller sammanboende med en man har utsatts för våld av den tidigare maken/sambon. Var femte kvinna har blivit hotad av en tidigare man eller sammanboende.
Någon motsvarande studie om kvinnors våld finns inte. Över huvud taget saknas det statistik över hur vanligt det är att män utsätts för våld, hot eller trakasserier av en flickvän, sammanboende eller maka.

Mansmisshandel
Annons:
För två veckor sedan dömde tingsrätten i Skövde en kvinna till tre och ett halvt års fängelse sedan hon knivhuggit sin man i bröstet med en brödkniv. Motivet var svartsjuka. Mannen hade inte hotat eller slagit kvinnan före överfallet.
Tommy Hoff, kriminalkommissarie i Skövde, arbetar bland annat med att studera våldsbrotten i Skaraborgs län. Han berättar att antalet kvinnor som misstänks för misshandel ökar, men att det inte går att se om det är kvinnor eller män som utsätts för brotten. Statistiken bygger nämligen på en modell från 1950-talet där kvinnors våld mot just män inte finns med. Brottsförebyggande rådet (Brå) uppskattade 1999 i rapporten “Kvinnors brottslighet” att drygt fyra procent av det “vuxna familjevåldet” beräknas bestå av kvinnors våld mot män.
Annons:
– Jag är övertygad om att den siffran är högre eftersom mörkertalet är stort när det gäller kvinnor som misshandlar eller kränker sina män. Vissa brott är tabubelagda, det här är ett sådant. Det ingår inte i mansrollen att vara ett offer – och särskilt inte att bli slagen av en kvinna.
Tommy Hoff berättar att flera forskare som han träffat intresserat sig för ämnet, men att de inte gått vidare med ytterligare studier.
Studenterna Heidi Wasén och Camilla Palmberg valde dock att undersöka mansmisshandel. För två år sedan presenterade de examensarbetet “Slagen man” vid den sociologiska institutionen på Stockholms universitet. Den bygger på djupintervjuer med sju män som blivit fysiskt eller psykiskt misshandlade av sin kvinnliga partner.
Men det satt långt inne innan de två studenterna kunde slutföra sitt arbete. Kurskamraterna ifrågasatte ämnesvalet och det tog tid innan de lyckades hitta en handledare som ville stötta deras studier.
– Jag och Camilla var irriterade på den endimensionella synen på misshandel i hemmet som finns bland politiker, forskare och inom medierna. Vi hade också båda två manliga vänner som blivit slagna eller hotade av kvinnor som de levde tillsammans med. All undervisning på universitetet bygger på uppfattningen att det bara är kvinnor som kan misshandlas av sin partner, berättar Heidi Wasén.
Under senare år har kvinnomisshandeln uppmärksammats som ett av våra allvarligaste samhällsproblem. Enligt flera undersökningar i USA, Kanada och Storbritannien är det dock vanligt att kvinnor fysiskt eller psykiskt misshandlar män i hemmen.
Resultaten har mötts av hård kritik. Susanne Steimetz, i dag chef för Family Research Center vid Indianauniversitetet, har fått ta emot hot från feminister när hon föreläst om män som misshandlas av kvinnor. Detta trots att hon hjälpt till att starta härbärgen för utsatta kvinnor och forskat om kvinnomisshandel.
I en studie från slutet av 1970-talet publicerad av forskarna Linda Nisonoff och Irving Bitman uppgav 15,5 procent av männen och 11,3 procent av kvinnorna att de blivit slagna av sin partner.
Sociologen Murray Straus, professor och biträdande chef för Family Research Laboratory i New Hampshire, menar att även om kvinnor antas ha mindre möjligheter att åstadkomma fysiska skador är mansmisshandel ett socialt problem.
Redan 1986 konstaterade Straus att kvinnors våld mot män inte väcker något allmänt intresse. Undersökningar som går tvärs emot den gängse bilden uppmärksammas inte, enligt honom. Inga ansträngningar görs heller för att komma till rätta med problemet – helt enkelt därför att mansmisshandel inte definieras som ett problem. Det är helt enkelt inte “politiskt korrekt” att diskutera att kvinnor kan misshandla sin partner, enligt Straus.
Andra internationella studier visar att kvinnor i ett förhållande kan vara lika våldsbenägna som män. Enligt en brittisk granskning om våld i hemmet utförd av George Malcolm, knuten till Queen Mary and Westfield College i London, använde tre av fyra misshandlande kvinnor någon form av tillhygge – medan en av fyra män gjorde det. Detta skulle vara ett tecken på att kvinnorna kompenserar sin ofta mindre kroppsstyrka.
– Dessa internationella studier har inte fått några som helst konsekvenser för forskningen om misshandel i relationer eller för den svenska samhällsdebatten om våld i hemmen, menar Heidi Wasén.
I går intervjuades Daniel på Insidan om hur han blev slagen av sin kvinnliga sambo. Erfarenheterna delas av de sju män som Heidi Wasén och Camilla Palmberg intervjuade. Berättelserna har stora likheter med utsatta kvinnor.
– När vi inledde vårt arbete sågs vi som sensationssökare som ville skapa rubriker. När examensarbetet presenterades var reaktionerna blandade. En del tyckte att vi fått fram ett spännande material, andra var skeptiska till att så få slagna män blivit intervjuade.
– Vårt syfte var inte att visa hur vanligt det är med mansmisshandel i Sverige utan att beskriva de kränkta männens upplevelser. Vi hade gärna velat intervjua fler män men lyckades inte. Beror det på att det är få män som misshandlats eller på att det är få som vill – eller vågar – berätta om vad de utsatts för? undrar Heidi Wasén.
Männen som hon och Camilla Palmberg intervjuat uttrycker alla en djup smärta över vad de har gått igenom eller fortfarande är mitt inne i. De hyser också en stark misstro mot samhällets instanser för att hjälpa och stötta dem.
– Dessa män är en osynlig grupp i samhället som aldrig diskuteras i samband med misshandel i hemmen. Det förklarar kanske mediernas ointresse för att uppmärksamma frågan, men däremot är det förvånande att ämnet inte behandlas i forskningen, enligt Heidi Wasén.
En misshandel kan vara både psykisk och fysisk. Till den senare misshandeln räknar sociologen Murray Straus även det som traditionellt uppfattas som “lindrigt” våld, till exempel örfilar.
Psykisk misshandel kan vara lika förödande för den utsatte som fysiskt våld. Man kan skada sin partner på djupet – och även driva denne till självmord – utan att lyfta ett finger, konstaterar Straus.
Enligt honom är det mer socialt accepterat att kvinnor slår män än tvärtom. Om en man förolämpar en kvinna anses det vara moraliskt korrekt för miljontals kvinnor att ge honom en örfil.
Murray Straus menar att för att få slut på hustrumisshandel måste det “harmlösa” mönstret av örfilar, sparkar och kastande av saker mot manliga partner brytas.
Straus hävdar också att om kvinnor använder sig av våld – och det är mer accepterat – så kan det leda till att ett förkastligt våldsmönster inom hemmets fyra väggar upprätthålls.

Thomas Lerner

Våld utövas även mot alla andra utsatta grupper i samhället, såsom utlandsfödda, homosexuella, utvecklingsförsenade och udda personer som anses falla utanför samhällets ramar.
Allt våld mot andra människor borde motarbetas med alla medel som finns.