ÅNGEST & FOBIER

Kliniska fobier
Kliniska fobier varierar i svårighetsgrad, där vissa i kontakt med stimulit kan uppleva fullfjädrade panikattacker, med tillhörande fysiologiska symptom, medan andra inte uppvisar en lika stor rädsla. Enligt den kognitiva modellen är individens rädslor för vad som ska att hända i kontakt med stimulit, så kallade katastroftankar, en central del i vad som vidmakthåller problematiken.
 

Social ångest och agorafobi
Social ångest, eller social fobi, handlar om rädsla som involverar andra människor eller sociala situationer. Den delas in i den generella sociala ångesten, och specifika sociala fobier. Den specifika sociala fobin brukar i regel vara ett mildare tillstånd än den generella varianten. Exempel på specifik social fobi är ångest då man till exempel ska hålla ett föredrag, eller när man äter i närvaro av andra människor. Agorafobi, även kallat torgskräck, rör i allmänhet rädsla förknippade med att befinna sig på platser som det är svårt eller genant att avlägsna sig ifrån.

Specifik fobi
Specifika fobier innefattar fem undergrupper baserat på vad som utlöser rädslan. Kategorierna är djur (ormar, fåglar), naturlig miljö (höjder, åska), blod-injektion-skada (blodprover, sprutfobi), situationella omständigheter (att flyga, små utrymmen) samt övriga (att kräkas, sjukdomar). Den specifika fobin kan röra sådant som upplevs som obehagligt av många människor, som att befinna sig på hög höjd, men också sådant som vanligen betraktas som ofarligt, som att svälja.

Blod-injektion-skada
Fobier för blod-injektion-skada skiljer från andra specifika fobier vad gäller symptom och behandling. Fobiker som är rädda för blod svimmar i hög utsträckning vid blodprover och dylikt. Den behandling som särskiljer den här typen av fobi kallas tillämpad spänning, och går ut på att individen får lära sig att spänna muskler inför blodprov och dylikt, för att förhindra de blodtrycksfall som orsakar svimningarna.

Psykologisk behandling
Det finns idag effektiv behandling för alla former av fobi, men stödet i forskningen skiljer sig åt mellan olika fobityper och olika behandlingsformer. Generellt kan ändå sägas att det starkaste forskningsstödet för långsiktig förbättring innebär att patienten på olika sätt får hjälp att närma sig objektet som ger upphov till rädslan, så kallad exponeringsbehandling. Vanligen ges denna i form av kognitiv beteendeterapi, där patienten, med terapeutens hjälp, stegvis närmar sig objektet som patienten är rädd för eller äcklas av. Denna behandlingsfilosofi gäller oavsett om patienten lider av en specifik fobi eller social ångest. Enligt denna teori är det patientens undvikande av objektet eller situationen som vidmakthåller fobin. Eftersom patienten reglerar sina ångestkänslor genom undvikande så får hen inte chans att uppleva att ångesten avtar av sig själv. Genom att uppleva en ångestminskning i närhet av objektet eller situationen så utmanas de katastroftankar och negativa antaganden som ligger till grund för fobin. När patienten inte längre tror att den fruktade konsekvensen kommer att inträffa, och därigenom kan agera normalt i kontakt med objektet eller i situationen, kan behandlingen avslutas.

Vid gradvis exponering utsätts patienten för ångestframkallande situationer successivt och uppmuntras att inte fly från det som ger upphov till ångesten. Genom att uppleva en förändring som kan betraktas som en markant ångestreduktion ses patienten som redo att gå vidare till nästa steg, men det är alltså inte nödvändigt att patienten är helt ångestfri innan nästa steg tar vid.

Ensessionsbehandling

Ensessionsbehandling utförs över en enda session på max tre timmar, och används främst vid behandling av specifika fobier. Här upplever patienten stark ångest, vilket fordrar en hög nivå av upplevd kontroll över situationen samt hög tillit till och förståelse för behandlingsprocessen. 

Farmakologisk behandling
Ett antal olika läkemedelsbehandlingar har utvärderats för behandling av fobier. Vid specifik social fobi används betablockerare ibland som farmakologisk behandling. Detta dämpar fysiologiska symtom, som svettningar och hjärtklappning, vilket ibland kan vara tillräckligt för att den sociala aktiviteten ska kunna genomföras. Antidepressiva medel kan användas vid genomgripande social ångest. Ångestlindrande medicin i form av bensodiazepiner skrivs ut i undantagsfall, till exempel vid flygfobi. Det går inte att kombinera en beteendeinriktad exponeringsbehandling med ångestdämpande medicinering eftersom en av de viktiga behandlingskomponenterna är upplevelsen av att ångestkänslorna både tilltar och avtar.